reading

Prolog

Redan första gången han såg henne visste han att hon var den rätta. Han såg hennes röda och vita tofsar virvla i luften. Han såg det gyllenblonda håret svalla mot den blå sommarhimlen. Han memorerade hennes bländvita leende när hon skrek sina hejaklacksramsor och taktfast rörde sig runt den nyklippta fotbollsplanen tillsammans med de andra flickorna. Förut hade han varit hungrig, men nu när han såg henne var han mätt. Förut hade han saknat känslor, men nu när han studerade henne kändes det som om han skulle explodera av lycka. Han visste allt om henne: att hennes föräldrar var högt respekterade i Williamstown, vilket var unikt för människor som saknade akademisk examen i denna de fria konsternas universitetsenklav; att hennes familj var av rejäl, tysk härkomst där fyra generationer ljushyllta, blonda män drivit Matthews diversehandel och att de levt till hög ålder utan att förflytta sig längre än fyra kvarter från den plats där de fötts. Oftast dog de fridfullt i sömnen, med undantag av Theresas farfarsfar, som vid sjuttiofem års ålder dött av rökförgiftning när han hjälpt till att släppa ut hästarna ur sin grannes brinnande stallbyggnad.

Han visste att Theresa skyndade hem från hej aklacks träningen varje eftermiddag för att hjälpa föräldrarna i butiken. Hon snyggade till på små hyllor fullproppade med importerad olivolja, spenatpasta och knäck. I slutet av september och början av oktober, när Williamstown myllrade av människor som entusiastiskt begapade de gyllene kullarna och den roströda växtligheten, fick Theresa slå in Vermont-ost och gräddkola åt turisterna. När säsongen väl var över tog städningen vid igen. Hon dammade de blårutiga hyllorna, sopade det hundra år gamla trägolvet och skurade de obehandlade furuborden. Dessa sysslor hade hon uträttat sedan hon var tolv år och han hade hört hennes far säga till henne att hon inte var klyftig nog för att någonsin kunna få ett bättre arbete.

Theresa protesterade aldrig. Hon knöt bara på sig det rödrutiga förklädet, böjde sitt blonda huvud och fortsatte att sopa.

Hon var populär i sin high school-klass, vänlig men en smula reserverad och tilldragande men sedesam. Medan andra sjuttonåriga flickor i Mount Greylock High School gav efter för fotbollsstjärnans ivriga närmanden eller den förbjudna lockelsen i billigt öl var Theresa hemma senast tio varje fredagsoch lördagskväll.

Hon var mycket punktlig, hade han fått veta av hennes mor, gjorde läxorna i tid, gick i kyrkan och skötte sina uppgifter i butiken och beblandade sig aldrig med knarkare eller langare — inte deras Theresa. Hon gjorde aldrig något opassande.

Mrs Matthews hade kanske en gång varit lika vacker som sin dotter, men den tiden var sedan länge förbi. Nu var hon en överspänd kvinna med vattniga blå ögon, smutsblont hår och blekfet kropp. Hon bar håret i en så stram knut att huden stramade vid ögonvrårna och gjorde korstecknet minst varannan minut. Han kunde hennes sort: hon bad Herren att frälsa henne från allt ont, gladde sig åt att hon uppnått en ålder då sex inte längre ansågs nödvändigt och på fredagskvällarna, när mr Matthews drack en hel flaska Wild Turkey och tog till handgripligheter mot henne och Theresa ansåg hon att de båda förtjänade det eftersom Eva gett Adam äpplet och kvinnosläktet fått sota för det sedan dess.

Mr Matthews var femtio år gammal och livet hade även för honom gestaltat sig ungefär som han förutsett. Han hade stålgrått, kortsnaggat hår, bistert ansikte, smärt midja och väldiga armar som svällde när han lyfte femtiokilossäckar med mjöl och trettiofemkilosdunkar med saft. Han släntrade genom den lilla butiken likt en kejsare som inspekterar sina domäner. Medan familjen arbetade flitigt föredrog han att stå lutad mot disken och prata strunt med kunderna, diskutera det sjunkande priset på mjölk och nackdelarna med att vara småföretagare. Han hade en laddad pistol under sängen och ett gevär i lastbilen. En gång om året sköt han helt lagligt ett rådjur och fällde — enligt ryktet — olagligt ännu ett bara för att bevisa att han klarade det.

Ingen talade om för honom hur han skulle leva sitt liv, sköta sin butik eller styra sin familj. Han var en tvättäkta tjockskallig, trångsynt, enfaldig skitstövel.

Efter att ha ägnat endast två eftermiddagar åt att studera far, mor och dotter i butiken visste Jim allt han behövde veta. Föräldrarna skulle aldrig komma att frottera sig med societeten, men de hade inga genetiska eller fysiska defekter. Och deras dotter, deras vackra, tystlåtna, lydiga dotter var helt och hållet perfekt.

Jim öppnade bildörren och steg ut. Han var redo.

Ovanför honom var vårhimlen klarblå. Framför honom bäddade Berkshirekullarna in Mount Greylock High School i lummig grönska. Nedanför honom bredde dalen ut sig med ändlösa fält, röda lador och svartvita Holsteinkor. Han drog in doften av tallbarr, nyklippt gräs och bondgårdar, lyssnade till hejaklacksramsorna och såg Theresa sparka med sina långa, slanka ben mot skyn.

Han steg leende ut i solskenet och fångade Theresas blick just som hon gick ner i spagat med tofsarna i en segergest ovanför huvudet. Hon besvarade reflexmässigt leendet.

Han tog av sig solglasögonen. Hon stirrade på honom. Han kopplade på charmen tills hon rodnade klädsamt och till sist måste titta bort. Nu lät de andra flickorna blicken glida mellan henne och honom i oförställd avund. Några plutade vackert med munnen och en sent utvecklad rödhårig flicka sköt fram sina små uppnosiga bröst i ett senkommet försök att dirigera om hans uppmärksamhet.

Han släppte inte Theresa med blicken en sekund. Hon var den rätta.

Han ändrade ställning en smula så att solen glittrade i polisbrickan på den unga, vältränade bröstkorgen. Trettio meter ifrån honom sänkte Theresa blicken till brickan. Han noterade hennes nervositet, hennes medfödda osäkerhet. Sedan tittade hon forskande på honom med sina vackra bruna ögon.

I samma stund visste han att han hade henne fast. Han noterade exakt när vaksamheten försvann ur hennes blick och ersattes av spirande, skälvande hopp.

Och känslan av makt som uppfyllde honom var berusande.

För sitt inre hörde han sin fars röst, låg och tröstande som den låtit i början, innan allt gick åt helvete.

Fadern berättade en fabel: Det var en gång en sköldpadda och en skorpion som överraskades av en väldig flodvåg. Sköldpaddan hade trots att den var rädd för skorpionen erbjudit sig att bära det dödligt giftiga djuret över det forsande vattnet till motsatta stranden om skorpionen lovade att inte sticka honom. Skorpionen gav sköldpaddan sitt ord och klättrade upp på hans rygg.

De kastade sig ut i floden och sköldpaddan kämpade mot strömmarna med sina korta, starka ben. Vågorna blev allt mäktigare och sköldpaddans krafter var på väg att sina. Snart kändes till och med den lätta skorpionen som en stor tyngd som hotade att dra ner sköldpaddan i djupet. Han vägrade emellertid att be skorpionen hoppa ner från hans rygg. Han tog i av alla krafter och till sist kom stranden inom synhåll. Det såg ut som om de skulle klara sig.

Och just då stack skorpionen in sin giftiga gadd djupt i sköldpaddans hud. Sköldpaddan såg sig bestört om medan han kände giftet hetta i blodet och benen blev blytunga. Han kunde inte röra sig längre. Båda djuren skulle komma att drunkna. Strax innan han sjönk ropade sköldpaddan: ”Varför gjorde du så där? Det har kostat oss båda livet!”

Skorpionen svarade bara: ”Därför att det ligger i min natur.”

Jim tyckte om den berättelsen. Han förstod skorpionen. Han var själv likadan.

Så långt tillbaka han kunde minnas hade han varit smartare, snabbare och mer kallsinnig än alla andra.

Han såg till att skaffa sig det han ville ha.

Nu log han mot den vackra sjuttonåriga Theresa Matthews, visade stolt upp Berkshire County-polisens bricka som han kämpat så hårt för att få bära och smekte kärleksfullt batongen i bältet.

Se på mig, Theresa. Se på din blivande man.

I början hade det varit så enkelt.

I början . . .

Fem år senare

J T. Dillon var full. Den glödheta ökensolen stod högt på himlen. Den blekte benknotor och svedde gräset på bergens utlöpare. Saguarokaktusarna tycktes surfa på vågor av hetta medan malörten dog av solsting vid deras fötter. Och i hela Nogales tog folk sin tillflykt till mörklagda rum, lät iskuber glida nerför sina nakna bröst och förbannade Gud för att han skjutit upp augusti månads apokalyps till september.

Men han märkte ingenting.

Mitt i den svala bungalowen låg J.T. Dillon utsträckt på rygg med ett foto i silverram av en leende kvinna och en charmig liten pojke i högerhanden. I vänster hand höll han en tom tequilaflaska.

Ovanför honom roterade en fläkt och hjälpte luftkonditioneringen på traven. Under honom sög en Navajo-matta upp hans svett. Rummet var i gott skick och smakfullt inrett med rottingmöbler och stora yuccapalmer.

Han slutade lägga märke till sådana detaljer efter första dagen på strikt tequila-diet. Alla äkta marinsoldater visste att rejält supande var en konst, och J.T. betraktade sig själv som alla fylltrattars Michelangelo. Den första supen svedde bort huden i strupen. Den andra brände bort smaken av den första. En halv flaska senare rörde ingen man värd sitt salt så mycket som en min när den billiga, fräna tequilan rann genom matstrupen, ner i magen och, förr eller senare, fortsatte ut genom tarmarna.

Vid första dagens slut hade J.T. inte förmått tänka en redig tanke. Takfläkten hade förvandlats till en förhistorisk fågel och rottingsoffan var en tiger som låg och lurade på sitt byte. Världens brutalaste marinsoldat hade drabbats av en svår fnitterattack. När han slöt ögonen gick det runt för honom och han blev illamående, så den första natten hade han hållit upp ögonlocken med fingrarna och stirrat i taket, timme ut och timme in.

Nu var det den fjärde dagen på strikt tequila-diet och det kändes som om han tappat bort stora delar av kroppen. Ansiktet hade försvunnit först. Han hade suttit vid swimmingpoolen och halsat en flaska Cuervo Gold, och plötsligt märkt att han inte kände sin näsa. Han famlade efter den med fingrarna, men förgäves. Näsan var borta. En timme senare försvann även hans kinder. Ingen sträv skäggstubb, inget svett som kliade. Han hade inga kinder. För en stund sedan hade han mist läpparna. Han hade försökt öppna dem, men de hade inte suttit där de brukade. Inga läppar.

Det gjorde det förbannat knepigt att dricka och han hade tjugofyra timmars rejält supande kvar.

Han rullade sakta över på sidan och upptäckte att han hade kvar armarna och lite rester av en spritmarinerad hjärna. När han knep ihop ögonen dök suddiga bilder upp på insidan av ögonlocken. En gång hade han varit tävlingssimmare och vunnit priser i gevärsskytte. Han mindes den behagliga lukten av klor och tyngden av det svarta geväret med valnötskolven i handen. Han hade varit marinsoldat med ”utvecklingsmöjligheter och hög potential” innan han blivit ombedd att lämna kåren.

Efter marinkåren hade han försörjt sig som legosoldat en tid och utfört uppdrag som han aldrig kunde tala med någon om, för då skulle han bli tvungen att döda personen i fråga. Nästa bild tog mer tid på sig och var fortfarande lite ojämn i kanterna som om den förstod att den fortfarande hade förmåga att såra efter fyra dagar på tequila-diet. Han var hemma i Staterna. Rachel stod bredvid honom. Han var någons äkta man. Hans blick föll på den lille pojken som höll honom i handen. Han var någons far.

Nu var han ett fyllo.

Freddie, betjänten, kom in, tog silverramen med fotot ur handen på J.T. och lade tillbaka den i kassaskåpet där den skulle få ligga ifred till september nästa år.

”Hur mår ni, sir?”

”Hm.”

Hans leguan kravlade in i rummet med den drygt meterlånga stjärten släpande över de röda stenplattorna på golvet. En del av honom skrek: ”Se upp! Godzilla går till attack!” En annan del med lite mer vett i behåll viskade mellan torra, gummiartade läppar: ”Försvinn, Glug. Jag menar allvar.”

Glug ignorerade honom demonstrativt, lade sin bastanta kropp till rätta i en solstråle som silade in genom persiennerna och gjorde det bekvämt för sig. J.T. gillade Glug.

”Vatten, sir?” frågade Freddie oberörd.

”Vad är det för dag?”

”Den trettonde, sir.”

”I så fall vill jag ha en margarita till.”

En telefonsignal hördes på avstånd. Ljudet fick J.T. att stöna och när det hade fräckheten att upprepa sig började han plågad krypa mot terrassen för att undkomma det.

Solen var nära att slå honom medvetslös. Kisande med ögonen — vis av tidigare erfarenheter — tog han sig ostadigt på fotter, och porerna började utsöndra ren tequila.

Torr värme, hade man sagt honom när han flyttade till Arizona. Visst är det varmt där, men det är torr värme. Skitsnack. Fyrtiofem grader var fyrtiofem grader. Ingen människa vid sunda vätskor bosatte sig i det här klimatet.

Han hade tillbringat mycket tid i djungler och spelat ovetande om att vatten ångat från hans hud och att en kväljande stank spridit sig från hans kropp. Han hade lärt sig att i viss mån utestänga det. Resten hade han helt enkelt andats in. Djungeln levde inom honom nu. Ibland kände han tamtamtrummorna pulsera i blodet, särskilt när han tänkte tillbaka på plantager i Virginia och hur hans far suttit vid huvudänden av bordet klädd i Green Beret-uniform med byxorna nerstoppade i glänsande svarta kängor, ren skjorta och en rad ordensband fastnålade på bröstet.

Vid dessa tillfällen brukade J.T. skratta. Det var den enda värdefulla läxa han lärt sig av sin far. Kvinnor gråter. Män skrattar. Gnällspikar kvider. Män skrattar. Sillmjölkar klagar. Män skrattar.

När Marion ringt och underrättat honom om att översten var döende i prostatacancer hade J.T. skrattat så häftigt att han tappat luren.

Freddie kom ut på terrassen, sobert klädd i välpressad linnekostym. ”Ni har telefon, sir.”

”Är det fortfarande den trettonde?”

”Ja, sir.”

”Släng på luren.”

Freddie rörde sig inte. ”Det är Vincent, sir. Han har redan ringt fyra gånger. Han säger att det är viktigt.”

J.T. sjönk ner på bassängkanten och doppade fingertopparna i vattnet. I nästan hela sitt liv hade han drömt om att äga en swimmingpool. Nu hatade han den nästan.

”Sir?”

”Vincent säger alltid att det är viktigt.”

”Han vägrar lägga på, sir.” Freddie satte telefonen på terrassen och hans indignerade fnysning antydde vad han tyckte om Vincent. J.T. rullade över på rygg.

Varken Freddie eller telefonen såg ut som om de tänkte försvinna.

Han lyfte motvilligt luren. ”Jag är trött, Vincent.”

”Det menar du inte.” Vincents dånande röst fick J.T. att ta sig för pannan. ”Jag har ett saftigt uppdrag åt dig, Dillon. Du är som klippt och skuren för det.”

”Det är den trettonde.”

”Du blir tvungen att resa över halva jordklotet.”

”Jag tar inte emot några samtal förrän den fjortonde, och dina tar jag aldrig emot. Jag har dragit mig tillbaka.”

”Dillon, vänta tills du får höra hur mycket pengar det handlar om . . . ”

”Jag behöver inga pengar.”

”Alla behöver pengar.”

”Inte jag. Och jag behöver inga jobb heller. Jag har lagt av. Hej då.”

”Nej, vänta! Du kan väl för guds skull låta mig tala till punkt, Dillon. Jag har träffat en kvinna. Hon är ett otroligt . . . ”

”Bra ligg?”

”Det tänkte jag inte alls . . . ”

”Blond, förmodar jag. Du har alltid varit svag för blondiner.”

”Lägg av nu, J.T. Jag skulle inte ha ringt dig om det hade gällt vem som helst — jag vet att du har lagt av. Men den här kvinnan behöver verkligen hjälp. J.T. . . . ”

”Det ger jag fan i.” J.T. lade på. Freddie hade fortfarande inte rört sig. En svettpärla gled ner över hans läppar. J.T. skakade på huvudet.

”Vad var du så orolig för?” frågade han irriterat. ”Att jag skulle säga ja? Att jag skulle byta ut allt det här mot en trettio sekunders adrenalinkick? Freddie! Jag trodde att vi kände varandra bättre än så.”

”Jag ska hämta en margarita åt er, sir.”

”Bra, Freddie. Vi förstår varandra perfekt.”

J.T. lät huvudet sjunka ner på terrassen. Solen trängde in genom ögonlocken så att han kunde se de röda ådrorna som bildade ett sicksackmönster i huden.

Freddie dök upp igen med ett glas vars överkant han doppat i salt och ställde det bredvid J.T.:s huvud.

”Freddie?” sa J.T.

”Ja, sir?”

”Om du släpper fram ett enda samtal till får du sparken.”

”Ja, sir.”

”Även om det är översten, Freddie. Förstått?”

”Naturligtvis, sir.”

”Bra.”

Freddie vände på klacken och försvann, och J.T. brydde sig inte om att titta efter honom.

Han rullade över bassängkanten fullt påklädd och sjönk ända till botten. Han kämpade inte emot, han hade aldrig kunnat kämpa emot vattten. Marion hade alltid kunnat göra vad som helst på hästryggen och J.T. hade kunnat göra vad som helst under vatten.

Fotterna rörde vid bottnen. Han öppnade ögonen och studerade sitt kungarike. Swimmingpoolens sidor var klädda med utskjutande röda stenar och bottnen förde tankarna till safirer.

Impulsen att andas började som en kittling i strupen. Han kämpade inte emot den heller. Han accepterade alltsammans: kittlingen, paniken, rädslan. Under vatten accepterade han vad som helst.

Medan han räknade sekunderna övergick kittlingen i ett veritabelt kvävningsanfall. Kämpa inte emot. Låt stickningarna komma. Det hade gått två minuter. Förr hade han kunnat hålla ut i fyra, men det skulle inte lyckas i dag.

Två minuter och fyrtiofem sekunder. Det fick räcka. Han for uppåt med raketfart, bröt igenom vattenytan, frustade och drog häftigt ned luft i lungorna. Jeansen och T-shirten klibbade fast vid kroppen och tamtamtrummorna dunkade i hans huvud.

Minnesbilderna fanns fortfarande kvar i medvetandet. Rachel och Teddy. Skrattande. Leende. Skrikande. Döende.

En gång om året unnade han sig ett rejält sjöslag. I fem dagar vältrade han sig i minnen. I fem dagar lägrade sig ett svart töcken över honom och utestängde allt ljus.

Efter en stund började han simma. Sedan simmade han lite till. Ovanför honom var luften torr och när himlen färgades blodröd började syrsorna spela.

”Lever ni?”

”Va?” J.T. lyfte omtöcknad på huvudet. Han hade slocknat utsträckt på mage på terrassen. Något klibbade fast vid hans hud. Våta kläder.

”Mr Dillon? Mr J.T Dillon?”

Han kisade med ögonen, men pupillerna vägrade samarbeta. Allt såg rött ut, rött och suddigt och fult. Han gjorde ett nytt försök att fokusera blicken. En människa dök upp i hans synfält. Hon hade svart hår som påminde om en Elvis-peruk. Han lät pannan sjunka ner mot stenplattorna igen.

”Mår ni inte bra?”

”Det har alltid varit en omtvistad fråga.” Han orkade inte lyfta huvudet igen. ”Unga dam, jag köper inte Avon-produkter eller kakor till förmån för flickscouterna. Men om du har några Cuervo Gold tar jag gärna två sexpack.”

”Jag säljer inte Avon-produkter.”

”Så tråkigt.” Han måste vara på väg att dö. Så här dåligt hade han inte mått sedan sin första dag vid West Point.

”Mr Dillon . . . ”

”Försvinn.”

”Jag kan inte.”

”Res dig upp, vrid hundraåttio grader på kroppen och se upp så att inte grinden slår till dig i häcken på vägen ut.”

”Snälla mr Dillon, hör på mig.”

Till sist lyckades han fästa blicken på henne. Hon satt uppflugen på kanten av en solstol som en tanig duva med mesquiteträdet i bakgrunden. Ung. Usel klippning. Ännu sämre färgning. Hon försökte verka nonchalant, men de vita knäna darrade. Han stönade.

”Du har kommit fel.”

”Jag . . . äh . . . ” Hon reste sig stelt och rätade på axlarna. Ansiktsuttrycket var beslutsamt men resten av henne förstörde intrycket. Den alldeles för vita dräkten var skrynklig och satt illa. Hon hade nyligen gått ner en hel del i vikt och skuggorna under ögonen var för mörka för att föra tankarna till ljuva drömmar.

”Mr Dillon . . . ”

”Freddie!” vrålade han.

Kvinnan stängde tvärt munnen.

”Han körde iväg”, sa hon efter en stund och började målmedvetet trasa sönder höger tumnagel.

”Körde iväg?” Han stönade igen och skakade sedan på huvudet så att vattnet stänkte. Några droppar hamnade på hennes sidendräkt men hon rörde inte en min. Han körde handen genom håret, strök de långa slingorna ur ansiktet och tog en ny titt på sin objudna gäst.

Hennes hållning var stridslysten — hon stod med benen brett isär och ena foten en aning bakom den andra, bröstet framskjutet och armarna fria. Det gav honom en känsla av déjä vu.

”Er vän körde iväg”, sa hon. ”Jag såg honom stiga in i en bil och köra iväg.”

”Hm.” Han satte sig motvilligt upp. Världen snurrade runt några varv och stannade sedan upp. Med tanke på att hans blodsystem borde bestå av nittio procent tequila vid det här laget fungerade synen alldeles för bra. Hur länge hade han legat här? Hur mycket alkohol hade utsöndrats ur hans porer? Han nyktrade till på tok för fort.

Han tog av sig T-shirten och kastade den ifrån sig, och började sedan furnla med knapparna i jeansen.

”Jag vill anlita er”, sa kvinnan med en smula darr på rösten.

Han drog ner de våta jeansen och klev ur dem. ”Nu känns det bättre.”

”Jag . . . jag tror inte att det här är riktigt anständigt”, sa hon.

J.T. satte händerna på höfterna och gav henne en bister blick. Han stod där spritt naken, såg henne stint i ögonen och undrade varför i helsike hon inte tagit sitt förnuft till fånga och försvunnit än. ”Unga dam, tycker du att min villa ser ut som ett kloster? Detta är en privat bostad och jag har kommandot här. Antingen försvinner du ur min åsyn eller också gör du något trevligt med munnen.”

Han log sardoniskt och vände sedan ryggen åt henne. Freddie hade ställt en margarita åt honom på bordet vid bassängkanten. Isen hade smält, men det struntade han i. Han tömde halva drinken i ett drag.

”Vincent tipsade mig om er”, viskade kvinnan bakom honom.

”Den jäveln”, sa J.T. utan någon verklig övertygelse. ”Jag ska stryka honom från julkortslistan.” Han drack ur glaset. ”Gud hjälpe dig om du inte har försvunnit när jag har räknat till fem.”

”Snälla ni, kan ni inte höra på mig?”

”Ett.”

”Jag kan betala.”

”Två.”

”Vincent nämnde inte att ni var en tjurskallig fylltratt!”

”Tre.”

”Jag behöver ett proffs!”

Han vände sig mot henne med armarna i kors över bröstet och ett smått ironiskt uttryck i ansiktet. ”Fyra.”

Hon rodnade av frustration, sköt fram hakan och stirrade på honom med ögonen blixtrande av ilska. Ett kort ögonblick såg hon riktigt tilltalande ut. ”Jag stannar här!” skrek hon. ”Jag har ingen annanstans att ta vägen. Om ni bara kunde sluta tycka synd om er själv en stund och lyssna . . . ”

”Fem.”

”Jag går inte härifrån. Jag kan inte.”

”Som du vill.” J.T. ryckte på axlarna och ställde ner det tomma glaset på bordet. Sedan spände han alla sina nittio kilo spritt nakna muskler och senor och gick till attack.

Svettpärlor trängde fram på hennes överläpp och ögonen glänste betänkligt. Hennes blick fladdrade åt alla håll, sedan stack hon handen i handväskan. J.T. kastade sig över henne med hela sin tyngd. De föll omkull med ett brak, innehållet i handväskan spreds ut och en silverglänsande pistol for iväg över terrassen. Hon krökte rygg som en vildhäst och försökte klösa ögonen ur honom med de söndertrasade naglarna.

Han grep henne hårt om ena handleden, lade sig på henne och försökte hålla henne stilla medan han skyddade de känsligaste delarna av sin anatomi från hennes sparkande fötter. Hon tog en handfull av hans hår och ryckte till.

”Tusan också!” Han vred sig loss och drämde hennes hand mot stenläggningen.

Hon grimaserade av smärta, men ögonen glittrade fortfarande av ilska och hon gjorde ett sista försök att slingra sig ur hans grepp.

”Lägg av!” gläfste han. ”Vincent gjorde dig knappast någon tjänst när han gav dig mitt namn. Jag ser ut som djävulen själv och jag är djävulen.”

”Jag kan betala”, flämtade hon.

”Jag är inte intresserad av pengar.”

”Hundra tusen dollar.”

”Jag är betydligt dyrare än så, flicka lilla.” ”Egendomligt. Du ser ganska billig ut.”

Han höjde på ena ögonbrynet åt den oväntade gliringen. Hon gjorde inte motstånd längre, så hon kunde inte vara helt naiv. J.T. granskade den objudna gästen lite mer ingående. På så här nära håll såg han att nacken var blekare än halsen i övrigt, som om den nyligen dolts av långt hår. Rötterna i det glanslösa svarta håret var blonda. Naglarna såg ut att ha varit i närkamp med en osthyvel och hon var bleksiktig i ansiktet. Det skulle inte förvåna honom om hon hade en stor måltavla intatuerad på ryggen.

”Har du inte tillräckligt stora problem utan att dessutom behöva mucka gräl med mig?”

”Antagligen”, sa hon morskt, ”men jag måste börja någonstans.”

Hon måttade en spark mot honom men han ändrade snabbt ställning och foten missade sitt mål. Just som ett självbelåtet leende började breda ut sig över hans ansikte satte hon tänderna i hans underarm.

Han bleknade och spände halsmusklerna när tänderna kom i kontakt med en nerv och smärtan skar genom honom.

Ett primitivt, ursinnigt raseri steg upp inom honom och alla instinkter sa åt honom att ge igen. Djungeltrummorna började bulta i hans blod och plötsligt hörde han sin fars kängor mot trägolvet. Han stramade åt greppet om hennes handled och hon gnällde till.

”Förbannat också!” Han ryckte till sig armen. Blod sipprade fram under det mörka kroppshåret och gjorde honom ännu mer rasande. I nästa ögonblick hade han tagit sig på fötter och stod över henne med knutna nävar, knappt förmögen att behärska sitt ursinne. Behärskning. Han hatade män som lät sin ilska gå ut över kvinnor.

Den halvautomatiska Walther .22 hon haft i väskan låg bara några centimeter från hans fötter. Han sparkade ner den i poolen. Det var inte nog. När han blev riktigt uppretad hade han mycket svårt för att få utlopp åt sin vrede.

”Vad tusan tänkte du på?” vrålade han. Hon låg fortfarande kvar på terrassen. Kjolen hade åkt upp och avslöjade slanka ben som var i stort behov av lite fysisk träning. Hon höll handleden mot bröstet.

Hon hade uppenbarligen ont i den, men gav inte ifrån sig ett ljud.

Han svor till igen och funderade på att hoppa i poolen. Men vad han egentligen behövde var en drink.

”Reta aldrig upp en marinsoldat”, muttrade han ilsket. ”Det är bara idioter som jäklas med ett proffs.”

”Du tänkte ge dig på mig”, viskade hon till sist och tryckte handleden med det ilskna röda märket efter hans hand hårdare mot bröstet. Han skämdes.

”Jag tänkte bära ut dig härifrån!”

Hon sa ingenting.

Han hötte åt henne med fingret. ”Det här är mitt hem! Man tränger sig inte på hos andra objuden, ovälkommen och . . . och. . . ”

”Otränad?” föreslog hon.

”Just det!”

Hon protesterade inte utan koncentrerade sig i stället på att resa sig. När hon väl kommit på fötter svajade hon lätt. Hon tycktes inte märka det utan slätade till kjolen och knäppte dräktjackan som om den på något sätt skulle kunna skydda henne.

”Jag vet att du inte vill ha mig här. Vincent har försökt ringa dig, men du var aldrig hemma. Och jag . . . jag kunde helt enkelt inte vänta, så jag tog reda på din adress och . . . tja, åkte hit. Lär mig att försvara mig”, tillade hon abrupt. ”Jag begär bara en månad av din tid. Du får hundra tusen dollar om du lär mig allt du kan.”

”Vad fan menar du?”

”En enda månad. Du behöver inte åka härifrån eller göra någonting annat än att stå bredvid och säga åt mig vad jag ska göra. Jag är starkare än jag ser ut. Jag har lätt för att lära och jag tåler mycket.”

”Vem är du egentligen?”

Hon tvekade. ”Jag heter Te . . . Hmm . . . Angela.”

”Te-hm-Angela? Jaha. Av ren nyfikenhet, Te-hm-Angela: varför behöver en lycklig liten hemmafru som du lära sig självförsvar?”

”Jag är förföljd.”

”Jaha. Av vem då?”

Hon svarade inte och han skakade på huvudet. ”Det är inte en legosoldat du behöver utan en hjärnskrynklare.”

”Av en man”, viskade hon.

”Det menar du inte.”

”Min . . . ” Hon verkade osäker på hur mycket hon skulle avslöja. ”Min man. Ex-man. Du vet hur det kan bli.”

Hon talade för snabbt och sneglade på honom för att se om han trodde henne.

Han skakade på huvudet igen, irriterat den här gången. ”Har du kommit ända hit bara för ett litet lägenhetsbråks skull? Unga dam, om man söker upp någon som jag har man minst halva Medellin-kartellen efter sig. Jisses. Skaffa ett besöksförbud och lämna mig ifred.”

Hon log blekt. ”Tror du verkligen att ett monster låter skrämma sig av ett papper från en domare?”

”Det är bättre än att hyra ett proffs. Hur träffade du Vince? På ett Tupperware-party? Medan du tittade på plastburkar kursade han sina förbindelser med pensionerade mördare . . . ”

”Vi blev presenterade för varandra av en gemensam vän som förstår att jag behöver hjälp av en yrkesman.”

”Jaså?” fnös han. ”Du har sett för mycket på teve. Sök upp polisen i Nogales. Jag ska rita en karta åt dig.”

”Det är polisens fel att han är ute efter mig. De tappade bort honom”, sa hon lågt. ”Därför ber jag dig om hjälp.”

Han skakade på nytt på huvudet och försökte anlägga en bister min.

Hon stod orörlig, på något sätt värdig och majestätisk i sin hemska vita dräkt med den värkande handleden tryckt mot magen. För en gångs skull visste J.T. inte vad han skulle säga.

Tystnaden lägrade sig över dem i skymningsljuset, det enda som hördes var vattnet som slog mot poolkanten och syrsornas spel. En svag bris fick mesquiteträdets skira gröna löv bakom henne att skälva, medan ytterbelysningen reflekterades i de vita stenplattorna på terrassen. Kvällen var varm och len som sammet.

”J.T.”, viskade hon. ”Är det sant att du räddade de där föräldralösa barnen i Guatemala?”

”Va?” Hans puls ökade takten.

”Vincent berättade om de föräldralösa barnen. Räddade du dem? Gjorde du verkligen det?”

”Nej. Det kan jag inte ta på mig skulden för.” Men han talade alldeles för skarpt. Det var uppenbart att han ljög.

”En månad”, upprepade hon. ”En månads intensivträning. Självförsvar, prickskytte, undanmanövrer, skuggning . . . ”

”Spionage, försåtminering, bakhåll, krypskytte, evakuering, infiltration. Hela konkarongen.”

”Ja.”

”Nej! Glöm det. Tror du att enmansarméer skapas över en natt? Tror du att Rambo-typer växer på träd? Det tar åratal att lära sig allt det och decennier innan man behärskar konsten att koppla bort alla känslor, sikta på en annan människa och trycka av som om målet bara var en av de vattenmeloner som man brukade öva sig på.”

Hon såg riktigt illamående ut.

”Och när man väl kommit dit är man inget annat än en robotliknande mordmaskin. Försvinn nu och visa dig inte här igen.”

”Jag . . . jag . . . du kan få mig.”

”Va?”

”Jag erbjuder min kropp i utbyte mot den där månaden.”

”Chiquita, du hade större chans när du frestade mig med pengarna.”

Hon log ursäktande och resignerat, och innan han hann hejda henne föll hon på knä framför honom. ”Jag ber dig”, sa hon och lyfte bönfallande händerna.

”För guds skull!” Han slöt avståndet mellan dem med två kliv, grep henne i axlarna och skakade henne.

”Snälla”, sa hon.

Han öppnade munnen och försökte skrika men fick inte fram ett ljud.

I åratal hade han försörjt sig som yrkesmördare, ändå räckte det med att någon sa ”snälla” för att han skulle bli alldeles stum.

”Förbannat också! Det är den trettonde september och jag är nykter. Kom hit med en drink, någon!”

Hon tog ett steg för att lyda befallningen, men plötsligt svajade hon till och knäna började ge vika under henne.

”Nu räcker det! I säng!” kommenderade han, utom sig av raseri. ”Välj vilket rum du vill och gå och lägg dig. Jag har några timmars tequiladrickande kvar och vill inte se dig förrän den fjortonde, såvida du inte kommer ut med en flaska och har en skivad lime i naveln och salt på brösten.” Han pekade på skjutdörren av glas. ”Försvinn ur min åsyn!”

Hon tog lydigt ett steg framåt och vinglade riskabelt.

Han hade inget val. Med en kötted lyfte han upp henne i famnen. Hon stelnade till och knöt händerna som om hon tänkte göra motstånd, men plötsligt blev hon alldeles kraftlös. Hon sjönk ihop i hans armar som när man sticker hål på en ballong. Han kände hennes revben mot bröstet, sköra som en liten fågels, och hon utstrålade en svag lukt av utmattning och rädsla, och en annan, behagligare, mystisk doft. Plötsligt slog det honom vad det var — barnpuder.

Han var nära att tappa henne. Varför doftade hon barnpuder? Det ville han inte veta.

Det närmaste sovrummet var välstädat och prydligt, ett resultat av Freddies nit. J.T. släppte bryskt ner henne på dubbelsängen. ”Har du något bagage?”

”En bag. I vardagsrummet.”

”Jag ska be Freddie bära hit den. Står din bil utanför?”

”Jag tog taxi.”

”Reste du hit under antaget namn, Angela?”

”Ja. Och jag betalade kontant.”

Han grymtade till. ”Duktig flicka.”

”Jag börjar lära mig.”

”Nå, lär dig då att sova. Den färdigheten är lika nödvändig som alla andra.”

Hon nickade men slöt inte de bruna ögonen. ”Är du alkoholist?”

”Ibland.”

”Vad är du när du inte dricker?”

”Baptist. Sov nu.”

”Jag vet varför du räddade barnen”, mumlade hon.

”Ja, visst. God natt.”

”För att du saknade din familj.”

Han tvärstannade mitt i rummet och rös. Rachel och Teddy och den lyckliga tiden med vita spjälstaket och fyradörrars familjebilan

Hon hade fel. Familjen hade han skaffat sig efter händelsen med de föräldralösa barnen. Ändå hade hennes ord slagit an en sträng djupt inom honom. ”Du vet inte vad du talar om.”

”Jo, det tror jag.” Hon suckade och slöt ögonen. ”Min dotter och jag behöver dig. Du är det enda hopp vi har kvar.”

”Helvetes jävlar”, sa J.T. och gick raka vägen till barskåpet.

Det var midnatt. I centrum av Nogales hade några barer just öppnat. Det skulle inte ha varit första gången om J.T. begett sig hemifrån vid den här tiden på dygnet, klädd i jeans och skjorta och med fickorna fulla av pengar, desperat efter en öl. Det hände att han raglade hem fram på småtimmarna med ett par sexpack i ena handen och en kvinna vid armen.

Men detta var första gången en kvinna sovit i gästrummet och haft bagage med sig. Första gången en kvinna sovit någon annanstans än i J.T.:s säng. I stället låg J.T. utsträckt i vardagsrummet med leguanen som sällskap.

Huset var som vanligt stilla och tyst, men allt var annorlunda. Efter tre år hade mönstret brutits.

Han smög ut i den mörka hallen. Månstrålar badade vardagsrummet i ett silverne sken. Från ett hörn belyste en liten lampa leguanen och J.T.:s bara fötter. Ingen av dem rörde sig.

Mannen vände sig om, gick iväg genom korriodoren till arbetsrummet och lyfte telefonluren, ljudlöst efter åratals övning. Han slog ett nummer ur minnet och kupade handen över munnen för att dämpa ljudet av rösten.

”En kvinna har dykt upp här”, sa han så fort personen i andra änden av linjen svarade.

”En kvinna?”

”Vincent skickade henne.”

”Fan också.” Det blev en lång paus. ”Vad heter hon?”

”Angela. Men det är inte hennes riktiga namn.”

”Signalement?”

”Cirka tjugofem år, en och femtiofem lång, knappt femtio kilo, bruna ögon, ljus hy, äkta blondin.”

”Beväpnad?”

”En halvautomatisk Walther .22.”

”Hm. Rena leksaken. Identitetshandlingar?”

”Nej.”

”Hon måste ha något.”

”Nej”, upprepade han. ”Jag har gått igenom hennes tillhörigheter — fodret i väskan, burken med hårspray, hårborsten, skorna, allt. Massor med kontanter men inga identitetshandlingar. Hon talar med accent, men jag kan inte riktigt placera den. Norrifrån, kanske. Boston.”

”Prostituerad?”

”Det tror jag inte. Hon verkar ganska naiv.”

”Med tanke på vilken sorts människor du brukar omge dig med är hon antagligen en yxmörderska som har huggit sin man och sina barn i småbitar.”

”Vad ska jag göra?”

En frustrerad suck. ”Är han i farten igen?”

”Hon är här, inte sant?”

”Okej, jag ska ta hand om saken. Du gjorde rätt som ringde mig.”

”Tack. Hur . . . hur är det med honom?”

”Han är döende. Har svåra smärtor. Han vill veta varför hans son inte är där.”

”Frågar han efter mig?”

”Nej, men oroa dig inte. Han frågar inte efter mig heller. Han har aldrig brytt sig om någon annan än J.T.”

”Glöm det”, sa han ursäktande.

Han hade för länge sedan svurit lojalitet mot en hårdför man. Lojaliteten hade aldrig vacklat; under årens lopp hade han helt enkelt vant sig och rättat in sig i ledet. ”Jag ringer om någonting händer.”

”Gör det.”

”God natt.”

Han lade ljudlöst på luren, men han behövde inte ha ansträngt sig. Taklampan tändes.

Han vände sig sakta om. J.T. stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors över det bara bröstet. Ögonen var blodsprängda men spänt uppmärksamma.

”Freddie, det är dags för ett litet samtal.”

Tess Williams vaknade så som hon hade lärt sig att vakna — sakta och gradvis utan att avslöja sig. Först vaknade öronen och lyssnade efter en annan människas andhämtning. Sedan började det sticka i huden när hon väntade sig att känna sin mans kropp mot ryggen. Till sist, när öronen inte registrerat något ljud och huden bekräftade att hon låg ensam i sängen, öppnade hon ögonen. Blicken gled automatiskt till garderoben och därefter till den lilla trästolen hon kilat in under handtaget på dörren mitt i natten.

Stolen stod kvar. Hon andades ut och satte sig upp. Förmiddagssolen strömmade in i rummet och de vitmenade väggarna gjorde rummet ljust och luftigt. Det var hett. T-shirten klibbade fast vid ryggen, men det var kanske snarare mardrömmarna än värmen som fått henne att svettas. Förr hade hon tyckt om morgnarna. Numera var de besvärliga, men inte lika besvärliga som nätterna, när hon försökte tvinga sig att blunda och utestänga skuggorna.

Du klarade det, intalade hon sig. Du klarade det verkligen.

De senaste två åren hade hon varit på flykt med ett fast tag om sin fyraåriga dotters hand medan hon försökt övertyga Samantha om att allt skulle bli bra. Hon hade lagt sig till med antagna namn likt dekorativa accessoarer och nya adresser likt reservdelar. Men hon hade aldrig kommit undan, inte på allvar. Sent på kvällarna brukade hon sitta på Samanthas sängkant, stryka henne över det gyllene håret och stirra på garderoben med fatalistisk blick.

Hon visste vad för slags monster som gömde sig i garderoben. Hon hade sett brottsplatsfoton av vad de var i stånd till. För tre veckor sedan hade hennes privata monster brutit sig ut ur ett rymningssäkert fängelse efter att ha slagit ihjäl två vakter.

Tess hade ringt polisinspektör Lance Difford. Han hade ringt Vince. Hjulen hade börjat snurra. Tess Williams hade gömt Samantha på ett tryggt ställe och sedan rest så långt bort hon kunnat komma. Därefter hade hon rest lite längre.

Först hade hon tagit tåget genom New England, sedan hade hon gått ombord på ett flygplan.

När hon landat i Phoenix hade det känts som att anlända till en månkrater. Allt var rött, dammigt och omgivet av blåaktiga berg i fjärran. Hon hade aldrig sett en palm förr — här kantades vägarna av dem. Hon hade aldrig sett en kaktus — här myllrade de likt en framryckande armé.

En buss hade fört henne ännu längre in på främmande territorium. De röda kullarna hade försvunnit och solen hade blivit allt mer obarmhärtig. Skyltar basunerade ut: DELSTATS-FÄNGELSE I OMRÅDET. TA INTE UPP LIFTARE.

De röda och bruna färgerna hade försvunnit och bussen hade rullat genom ett förbränt, ambrafärgat landskap med inslag av dammig grönska. Här i södra Arizona dog växthusrosorna medan kaktusarna levde och frodades.

Det var perfekt.

Tess steg sakta ur sängen. Det högra benet var stelt och ömt och hon studerade ärret på låret. Det bultade i vänster handled, som var omgiven av en ring av blåmärken. Hon visste att den inte var allvarligt skadad — hennes far hade lärt henne en hel del om frakturer. Några blåmärken på handleden var det minsta av hennes bekymmer.

Hon bäddade sängen och slätade till överkastet med militärisk precision.

Jag vill kunna få ett mynt att studsa på sängen, Theresa. Ungdom är ingen ursäkt för slapphet. Du måste anstränga dig mer.

På en plötslig impuls ryckte hon överkastet från sängen och kastade det på golvet.

”Jag tänker inte bädda i dag”, meddelade hon det tomma rummet. ”Jag väljer att inte bädda.”

Hon tänkte aldrig mer städa heller, eller diska eller skura golv. Hon mindes alltför väl lukten av ammoniak när hon torkat fönstren, dörrvreden och trappräckena.

En gång när hon på eget initiativ skurat fönsterkarmarna med ammoniak hade Jim till och med berömt henne. De hade varit gifta i ett år och hon var redan gravid i åttonde månaden, och hon hade slickat i sig de uppskattande orden som en hundvalp.

Senare hade inspektör Difford förklarat för henne att ammoniak var ett av de få ämnen som utplånade fingeravtryck.

Numera gjorde lukten av ammoniak henne illamående. Blicken drogs åter till sängen och svetten bröt fram på överläppen. Hon knöt händerna för att hindra dem från att ta upp överkastet.

”Ge inte efter. Han hjärntvättade dig, Tess, men nu är du dig själv igen och du är stark. Du vann.”

Orden gav henne ingen tröst. Hon gick bort till byrån för att hämta pistolen, men erinrade sig plötsligt att den fallit ur väskan på terrassen.

J.T. Dillon hade den nu.

Hon blev alldeles stel. Hon måste ha sin pistol. Hon kunde inte vara obeväpnad. Försvarslös, sårbar, svag.

Andhämtningen blev ansträngd, magen gjorde en överhalning och det började gå runt i huvudet. Hon försökte kämpa emot ångesten, medveten om att hon antingen måste finna fotfäste igen eller också störta ner i avgrunden.

Hon böjde ner huvudet, knep ihop ögonen och drog häftigt efter andan.

”Får jag följa dig hem?”

Hon blev överrumplad. ”Menar du mig?” Hon tryckte skolböckerna hårt mot sin Mount Greylock High School-tröja, ur stånd att tro sina öron. Hon var inte den sortens flicka som stiliga unga män brukade tilltala.

”Nej”, retades han muntert. ”Jag talar med gräset. ” Han log och avslöjade två charmiga smilgropar. Alla flickorna i hennes klass tala de om de där smilgroparna, drömde om de där smilgroparna. ”Du heter Theresa Matthews, inte sant?”

Hon nickade fånigt. Hon borde ge sig iväg. Hennes far tolererade inte att hon kom för sent till butiken. Men hon stod kvar och stirrade på den unge mannens tilldragande ansikte. Han såg så stark ut. Hon ertappade sig med att tänka: Om jag berättade allt för dig, skulle du rädda mig då?

”Jaha, Theresa Matthevis, jag är polisassistent Beckett. Jim Beckett. ”

”Jag vet. ” Hon sänkte blicken. ”Alla vet vem du är. ”

”Får jag följa dig hem, Theresa Matthews? Jag skulle betrakta det som ett privilegium. ”

Hon tvekade, alltför överväldigad för att få fram ett ord. Hennes far skulle döda henne. Bara promiskuösa flickor uppmuntrade män att följa dem hem. Men hon ville inte avvisa Jim Beckett.

Han blinkade åt henne. Hans blå ögon var så klara och lugna.

”Nå, Theresa? Jag är polis. Om du inte kan lita på mig, vem kan du då lita på?”

”Jag vann”, muttrade hon.

Ja, hon hade vunnit, men kände inte segerns sötma. Priset hade varit för högt. Han hade gjort saker mot henne som hon aldrig skulle glömma. Tagit ifrån henne sådant som hon inte hade råd att förlora.

En dag skulle han döda henne. Han hade lovat att skära hjärtat ur bröstet på henne medan hon fortfarande levde och Jim höll alltid sina löften.

Hon rätade på sig och tryckte knytnäven hårt mot ärret på låret. ”Kämpa emot, Tess.”

Hon gick till väskan, som Freddie artigt burit in i rummet. Hon hade tagit sig hit, genomfört första delen av sin plan. Nu måste hon övertala J.T. att lära upp henne. Hon mindes vagt att hon nämnt sin dotter för honom. Det hade varit ett misstag. Avslöja aldrig mer än nödvändigt, säg inte sanningen om du kan komma undan med en lögn.

J.T. hade kanske glömt det.

Han hade inte verkat särskilt nykter. Vincent borde ha berättat om hans dryckesvanor.

Hon visste inte mycket om J.T. Enligt Vincent var ingenting omöjligt för honom. Han hade vuxit upp i en välbärgad, inflytelserik familj i Virginia, studerat vid West Point men slutat där av okänd anledning och gått in i marinkåren. Sedan hade han lämnat marinkåren och blivit legosoldat, och snabbt fått rykte om sig att vara orädd på gränsen till vanvett. Han hatade politik och älskade kvinnor. Han var fanatisk när det gällde att fullfölja sina uppdrag och ointresserad av allt annat.

För fem år sedan hade han utan förklaring avbrutit karriären som legosoldat. Likt den förlorade sonen hade han återvänt till Virginia och en kort tid därefter gift sig, adopterat ett barn och slagit sig till ro i en förort som om han i själ och hjärta alltid varit en fridens man. En tid senare hade en sextonåring med en ny Camaro och ett ännu nyare körkort frontalkolliderat med J.T.:s fru och son och både kvinnan och barnet hade omkommit.

Och J.T. hade försvunnit till Arizona.

Hon hade inte varit beredd på att han drack eller på hans kraftfulla, vältränade yttre. Hon hade väntat sig att han skulle vara äldre och ha några överflödiga kilon kring midjan. I stället hade han visat sig vara muskulös och smidig och luktat tequila. Han rörde sig snabbt och hade svart hår på huvudet, armarna och bröstet.

Jim hade inte haft något hår, vare sig på huvudet eller på kroppen. Han hade varit slät som marmor. Som en simmare, hade hon tänkt, och först senare insett hela vidden av sin naivitet. Jims beröring hade alltid varit sval och torr, som om det var under hans värdighet att svettas. Första gången hon hört honom urinera hade hon blivit milt förvånad över att han hade sådana primitiva, grundläggande kroppsfunktioner.

Jim hade varit lika perfekt som en skyltdocka.

Hon skulle stanna kvar hos J.T. Dillon. Han hade en gång räddat föräldralösa barn. Han hade varit gift och haft en son. Han hade dödat för pengar.

Han var rätt man för jobbet.

En gång hade hon drömt om en riddare i skinande rustning. Någon som aldrig skulle slå henne. Någon som skulle hålla henne tätt intill sig och tala om för henne att hon äntligen var trygg.

Nu mindes hon hur det känts att krama avtryckaren, det genljudande skottet och ringandet i öronen.

Den fräna stanken av krut och Jims hesa skrik. Dunsen när hans kropp föll i golvet. Lukten av blod.

Hon mindes allt detta, och visste att hon var i stånd till vad som helst.